Varför pratar ingen om misshandlade män i relationer?

“Alla män är svin”. “Alla män är potentiella våldtäktsmän”. “Alla män”. Alla män.

Men jag får inte säga “inte alla män”. För det är inte alla män. Jag får inte prata om mina upplevelser för att kvinnor måste komma före eftersom kvinnor fått stå i skymundan för alla män i all tid fram tills nu. Så jag har ingen rätt.

Jag blev under sex års tid psykiskt misshandlad av min sambo. Hon sparkade ut mig ur sovrummet varje natt för att hon tyckte att jag snarkade (jag fick bekräftat av en kompis som en gång sov i samma rum som oss att jag inte gjorde det). Och om hon somnade före mig kunde jag vakna av att hon bokstavligen sparkade på mig mitt i natten. Om jag sov i gästrummet ringde hon min telefon och skällde på mig.

Jag fick inte ha mina pengar. De tyckte hon var våra. Pratade jag emot blev hon arg. För ingenting blev hon arg. Hon blev arg för att jag råkade glömma att ta med en krydda i middagen. Arg för att jag glömt köpa något på affären. Arg för att jag sa en sak en dag, som jag sagt en gång dagen innan. Arg för allt. Till slut orkade jag inte mer och bokstavligen flydde.

Hon gaslightade mig i sex års tid. Tog i från tårna för att övertyga mig om att allt hon sa var sant och allt jag sa var fel. Att jag mer eller mindre skulle ge upp mina rättigheter. Allt jag visste om. En gång försökte hon argumentera emot gravitationen för att hon så desperat insåg att hon hade fel.

Jag var ett vrak och i spillror när jag träffade min fru. Hon släpade ut mig från det gamla förhållandet och räddade mitt liv. Det som fanns kvar av det. Jag slet som ett djur för att hon inte skulle ljuga ihop en historia som gjorde att jag skulle förlora barnen.

Men män blir inte misshandlade. Hennes ord. Vi kan inte bli det. Och inte säger något högt om det. Mansjourer fick 2019 inte en enda krona för sitt arbete.

Så jag får ingen hjälp. För att enligt “alla män”-teorin så händer inte det här oss.

Så jag fortsätter att hålla käft för att inte barnen ska hamna i kläm.

Och vet inte vart jag ska ta vägen.

Män och kvinnor ska ha lika mycket rätt i det här. För jämlikhetens skull. För att det inte borde få förekomma åt båda håll. Men den ena sidan får aldrig höras. För ingen skulle tro mig.

Bra att du lyfter detta! Så fruktansvärt det du varit med om. Förstår nog kanske din frustration över “alla män” och så tillhör man just kategorin som blir osynliggjord i detta. Relaterar lite till att “alla mammor” och föräldrar vill sina barn väl. Nope. Inte precis. Och vi barn till dessa finns också och vill göra våra röster hörda. Tycker verkligen det är bra att du skriver här iaf om det du varit utsatt för. Har du fått motstånd på nätet när du pratat om vad du varit med om eller vad är det som har hänt där – om du vill säga?

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

”Alla män är svin”. ”Alla män är potentiella våldtäktsmän”. ”Alla män”. Alla män. Men jag får inte säga ”inte alla män”. För det är inte alla män. Jag får inte prata om mina upplevelser för att kvinnor måste komma före eftersom kvinnor fått stå i skymundan för alla män i all tid fram tills nu. Så jag har ingen rätt. Jag blev under sex års tid psykiskt misshandlad av min sambo. Hon sparkade ut mig ur sovrummet varje natt för att hon tyckte att jag snarkade (jag fick bekräftat av en kompis som en gång sov i samma rum som oss att jag inte gjorde det). Och om hon somnade före mig kunde jag vakna av att hon bokstavligen sparkade på mig mitt i natten. Om jag sov i gästrummet ringde hon min telefon och skällde på mig. Jag fick inte ha mina pengar. De tyckte hon var våra. Pratade jag emot blev hon arg. För ingenting blev hon arg. Hon blev arg för att jag råkade glömma att ta med en krydda i middagen. Arg för att jag glömt köpa något på affären. Arg för att jag sa en sak en dag, som jag sagt en gång dagen innan. Arg för allt. Till slut orkade jag inte mer och bokstavligen flydde. Hon gaslightade mig i sex års tid. Tog i från tårna för att övertyga mig om att allt hon sa var sant och allt jag sa var fel. Att jag mer eller mindre skulle ge upp mina rättigheter. Allt jag visste om. En gång försökte hon argumentera emot gravitationen för att hon så desperat insåg att hon hade fel. Jag var ett vrak och i spillror när jag träffade min fru. Hon släpade ut mig från det gamla förhållandet och räddade mitt liv. Det som fanns kvar av det. Jag slet som ett djur för att hon inte skulle ljuga ihop en historia som gjorde att jag skulle förlora barnen. Men män blir inte misshandlade. Hennes ord. Vi kan inte bli det. Och inte säger något högt om det. Mansjourer fick 2019 inte en enda krona för sitt arbete. Så jag får ingen hjälp. För att enligt ”alla män”-teorin så händer inte det här oss. Så jag fortsätter att hålla käft för att inte barnen ska hamna i kläm. Och vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag beklagar din hemska historia ❣️ Men jag är glad över att du träffat en (får jag förmoda) fin kvinna som älskar dig och som du skriver; räddade ditt liv❣️🙏

Jag är kvinna. Jag blir riktigt irriterad på att ni män inte får säga “Inte alla män”! Jag blir förbannad över att ALLA män pekas ut som potentiella våldtäktsmän!!! 😡😡 Jag blir JÄVLIGT förbannad och tycker att det är helt sjukt!  Det är hets mot folkgrupp att tro att varenda man som är ute sent är farlig! Sen får feminister och våldtäktsoffer säga vad de vill!

Kvinnor som fysiskt eller psykiskt misshandlar sina män är en stor osynlig grupp i samhället, som tystas ner, inte tas på allvar eller prioriteras. Finns även kvinnor som våldtar!

Funderar på att starta någon form av verksamhet för utsatta män som du! Typ som självmordslinjen/chatten här på Mind fast för män som blir eller blivit utsatta av kvinnor.

[Pink Diholo]

Anonym skrev:

”Alla män är svin”. ”Alla män är potentiella våldtäktsmän”. ”Alla män”. Alla män. Men jag får inte säga ”inte alla män”. För det är inte alla män. Jag får inte prata om mina upplevelser för att kvinnor måste komma före eftersom kvinnor fått stå i skymundan för alla män i all tid fram tills nu. Så jag har ingen rätt. Jag blev under sex års tid psykiskt misshandlad av min sambo. Hon sparkade ut mig ur sovrummet varje natt för att hon tyckte att jag snarkade (jag fick bekräftat av en kompis som en gång sov i samma rum som oss att jag inte gjorde det). Och om hon somnade före mig kunde jag vakna av att hon bokstavligen sparkade på mig mitt i natten. Om jag sov i gästrummet ringde hon min telefon och skällde på mig. Jag fick inte ha mina pengar. De tyckte hon var våra. Pratade jag emot blev hon arg. För ingenting blev hon arg. Hon blev arg för att jag råkade glömma att ta med en krydda i middagen. Arg för att jag glömt köpa något på affären. Arg för att jag sa en sak en dag, som jag sagt en gång dagen innan. Arg för allt. Till slut orkade jag inte mer och bokstavligen flydde. Hon gaslightade mig i sex års tid. Tog i från tårna för att övertyga mig om att allt hon sa var sant och allt jag sa var fel. Att jag mer eller mindre skulle ge upp mina rättigheter. Allt jag visste om. En gång försökte hon argumentera emot gravitationen för att hon så desperat insåg att hon hade fel. Jag var ett vrak och i spillror när jag träffade min fru. Hon släpade ut mig från det gamla förhållandet och räddade mitt liv. Det som fanns kvar av det. Jag slet som ett djur för att hon inte skulle ljuga ihop en historia som gjorde att jag skulle förlora barnen. Men män blir inte misshandlade. Hennes ord. Vi kan inte bli det. Och inte säger något högt om det. Mansjourer fick 2019 inte en enda krona för sitt arbete. Så jag får ingen hjälp. För att enligt ”alla män”-teorin så händer inte det här oss. Så jag fortsätter att hålla käft för att inte barnen ska hamna i kläm. Och vet inte vart jag ska ta vägen.

 

Jag tycker att det är bra att du tar upp detta. Det är inte feminism att skuldbelägga män. Feminism står för jämställdhet. Det är synd att feminister sprider motsatsen. Jag har själv läst universitetsstudier om feminism. Men det är synd att en del traumatiserade individer hittar på att män inte kan fara illa. Jag tycker att du är modig som lyfter detta.